Skrivpuff -- Skala av.

Alla sätter sig snabbt fast min handklappning knappt hördes, några slappnar av och lutar sig mot väggen, men det räcker med en blick från mig för att de ska hasa sig fram och sitta upprätt. "Okej, vad kände ni när kompisen låg på lite mer i attacken, blev ni stressade, och isåfall, hur hanterar ni den stressen, går den att omvandla till något positivt?" Jag låter dessa frågor hänga i luften ett tag, ingen räcker upp handen så jag fortsätter, "Tekniken som vi gör just nu har ju väldigt stora rörelser i sig, dessa fyller ju ett ändamål."

"Låt mig visa", jag pekar på Micke, "Kom Micke", Han ställer sig upp och går fram emot mig, sakta går vi igenom tekniken, Jag förklarar att de stora rörelserna och den djupa ställningen måste finnas i början när man tränar, "Stora rörelser gör att vi förstår bättre, och de djupa ställningar bygger upp bål och benmuskelaturen", Jag ser i ögonvrån att några har börjat ändrat sittställning och förstår att de har tappat intresset lite.

 "Nu plockar vi upp farten, kom igen", jag höjer rösten för att få alla, inklusive Micke att reagera, och mycket riktigt, hans slag kommer lite snabbare, jag glider åt sidan och fångar in hans handled precis när han börjar dra tillbaka armen för att måtta ett nytt slag, jag låter min hand vrida lite på den infångade armen samtidigt som min andra hand mjukt trycker till hans handrygg, luften går ur han direkt, han kvider till lite lätt och går snabbt ner på knä för att undkomma smärtan.

Jag släpper honom fri och bugar mjukt, bugningen återgäldas innan han återvänder till sin plats. "Alla såg nu att jag inte använde så stora rörelser, eller någon djup ställning, dit ska vi alla sträva så småningom, att skala av rörelserna vi gör, de blir mindre och mindre, men orsakar ändå samma balansbrytning. Jag klappar till i händerna, "okej då kör vi igen"