Vardags-slit

Pip pip! Ljudet som mina öron knappt registrerar när jag trycker plånboken mot läsaren, för att släppas in, in till detta verklighetsflyktens Mecka. Som lallande fån rör sig skugglika varelser på Kungsgatan, namnet som möjligen fick en att le från början, men som nu bara skapar irritation i en redan irriterad värld. Varelserna viker av åt olika håll, försvinner in i sina hål som här och där är strategiskt utplacerade i de slitna tegelväggarna. Några går i par eller mindre grupper, och en hel del av oss går ensamma, väldigt få pratar, ett svagt mummel kan man om man har tur uppfatta.

När man smitit in genom sitt hål så möts man av grådassiga väggar, rör och skrot huller om buller, och så denna värme, som tränger sig på, trycker mot ens kropp som ett drucket ölfyllo som prompt vill att man ska bjuda på något innan baren stänger för kvällen, lukten därinne är också snarlik detta scenario. Efter ett par minuters irrande i denna varma labyrintvärld så kommer man till omklädningsrummen.

Där ändrar odören karaktär till något som man inte vill ska finnas i näsborrarna överhuvudtaget. De civila kläderna åker av och in ett slitet klädskåp som inte städats på 26 år, den blå pappersdammoverallen klär alla i detta rum lika illa, men denna faktor bryr sig ingen om. Nästa dörr man går igenom gör att man blir ett med värmen, man förvandlas till en svettgubbe på några minuter, alla luktar, unga som gamla, här härskar svettdoften, men utblandad med Axe och diverse andra Åhlens dofter så dövas ens doftsinnen ganska snabbt.