Skrivpuff--> Unikt

Det var dags för den gamle att välja, han kände att åren som han tillbringat här på jorden hade tagit ut sin rätt, det var svårt för honom att gripa ett svärd nu för tiden, visst gjorde han fortfarande sina kator, men det var tidigt i skymningen till fågelsång och daggdropparnas födelse. "Idag var en bra dag för att bestämma vilken av hans tre söner som skulle härska vidare, han hade fått många råd hur han skulle gå till väga, alla hade inneburit blodspillan för någon oskyldig, eller ännu värre, för någon av hans söner", den tanken var väldigt smärtsam.

Han sitter i sitt favoritrum, där han har utsikt över sina ägor genom skjutdörrar som finns på bägge sidor om hans plats, bergen ramar in dalen några mil bort, det vilar ett bedrägligt lugn över dalen. Ryktet gick att fienden gjorde sig klara att anfalla än en gång, och det var detta som hade fått han att bestämma sig, tiden var inne, att måla lockade honom mer dessa dagar än att färga marken med blod från hans droppande svärd.

Tiden var inne nu, testet kunde börja, han knackade med sina ärriga knogar i golvet, det var signalen de hade kommit överens om, välbekanta steg närmade sig dörren, utan att tänka på det så spände han sig lite, hans blick vilade på den riggade kudden som låg lätt uppe på dörren.

Dörren svänger upp, kudden faller och nuddar sonens axel men innan den träffar golvet så drar sonen sitt svärd och klyver den med ett snabbt hugg.

Ord är överflödiga, faderns besvikna ansikte säger allt, sonen bugar sig djupt, tar en ny kudde, och riggar den på samma sätt innan han lämnar rummet genom sidodörren.

Knogarna knackar igen, ett svagt frasande av kläder talar om för honom att någon är i antågande, dörren skjuts sakta upp, kudden vickar till, men faller inte, dörren är stilla en sekund, sen vräks den upp, kudden kastas ut en bit i rummet, innan den börjar sin bana neråt så blixtrar det till, de två kuddhalvorna landar på varsin sida av den äldre mannen, vid hans fötter så bugar mellansonen. Dennes svärd är i sin balja, det finns inget som talar om att det har lämnat sitt bo, förutom att det sakta faller ankdun till golvet.

"Du har tränat väl, men har många år kvar", faderns röst är skarp.
"Ja far", sonen bugar djupt ännu en gång innan han också lämnar rummet.

Den gamle ställer sig sakta upp, tar en kudde och lägger den försiktigt på dörren som han sakta skjuter igen, lämnandes endast en smal springa, och går och sätter sig igen. Än en gång så ljuder knackningarna, inget annat hörs, mannen sträcker sig efter tekannan, samtidigt som den gröna drycken sakta fyller hans kopp, så skjuts dörren sakta upp, en hand rör sig uppe vid dörrkarmen, nappar till sig kudden, dörren öppnas sen helt, och den äldsta sonen kliver in, vänder sig om, och skjuter igen dörren och lägger tillbaks kudden.

Mjukt sätter han sig sedan ner och bugar, fadern bugar tillbaka, räcker honom temuggen och lämnar rummet.