Skrivpuff--> Tyglandet!

"Spänn er inte, låt slaget absorberas av magen, det ni möjligen kan göra är att sjunka ihop lite", instruktörens ord sjunker in sakta, känner att jag spänner mig ändå, och slagen tar, för varje gång min kompis träffar mig i magen vill jag skrika, slå tillbaka eller springa bort, ut från träningslokalen.

Men vi fortsätter, nu är det min tur, jag slår med en avslappnad kropp, låter slaget komma från höften, känner att min knytnäve sjunker in i kroppen framför mig.
"Inte så hårt, och gärna en bit ifrån solarplexus", stönar min partner.
Jag ser att hans ögon är mörkare nu, förstår att han menar allvar, skakar på mig, låter armarna hänga, bli mer avslappnade.
Siktar och skjuter iväg armen som en projektil rätt i magtrakten, han vacklar till, böjer sig framåt ett tag, jag låter han andas.
"Gick det bra?"
En tumme visas uppåt, men kroppen är fortfarande böjd.
"Andas, rätta på dig och andas"
Sakta reser han sig och gör som jag säger.
"Din tur igen", jag förbereder mig, tar några djupa andetag och försöker att inte stålsätta mig. Böjer på benen och sjunker ihop lite, nickar att jag är klar.
För varje slag som matas in i magen så känns det som en glaskula exploderar inuti kroppen, glasskkärvorna kastas runt i magen, det svider och bränner, jag kastar en blick mot klockan, "bara 20 minuter kvar", tänker jag.