Skrivpuff--> Den gömda.

Mina ögon vänjer sig sakta vid mörkret, allt är tyst utom den svaga vinden som leker med löven. Jag rullar mjukt fram ur mitt gömställe, ligger kvar en stund, lyssnande, där, ett svagt prassel några få meter från mig. Mina muskler spänner sig automatiskt, handen har greppat svärdet utan att jag ens tänkt tanken, drar ut klingan halvvägs samtidigt som jag kryper ihop.

En liten skogsmus kilar förbi, de pigga ögonen glittrar till i månljuset, jag sitter på huk, tyst, stilla, efter att jag sakta räknat till hundra och varken  hört eller sett något så ställer jag mig upp, mitt mål är cirka tio minuter bort, jag rör mig tyst, håller mig i de skuggor som lånas ut av de träd som jag passerar.

Stannar till när jag kommer fram till skogsgläntan, muren som omgärdar byggnaden är hög, på detta avstånd ser den slät ut, men detta bekymrar mig inte. Det enda som jag ser röra sig är en ensam ljuslåga som fladdrar i ett av fönstren. Med en van hand så spänner jag fast de kloprydda läderremmarna på fötterna. Marken välkomnar mig med en lugnande kyla när jag lägger mig för att krypa de sista metrarna fram till muren.

En hostning i mörkret får mig att stanna, "vakter", tänker jag, "men såna skulle ju inte finnas, inte i natt".
Min andning är långsam, platt alldeles avslappnad försöker jag bli ett med marken. Nu kan jag urskilja röster, det är på andra sidan muren.
"Sover den gamle?"
"Ja, han somnade ganska snart efter maten".
"Och sonen?"
"Ute och rumlar, det är en skam att han inte försöker likna sin far mer".
"Ja, jag hörde på torget i morse att den gamle inte betalat för sina matleveranser denna vecka".

Deras röster avtar, jag förstår att mitt uppdrag har försvårats ytterligare, mjukt börjar jag min klättring uppför muren, varje springa eller utstickande sten smälter jag samman med, samtidigt så försöker jag höra hur snabbt rösterna avtar, min bild av trädgården innanför är memorerad, varje detalj, med tanke på hur svag rösterna nu är, så bör de vara i hörnet av trädgården, jag slinker över muren, rinner nerför som en droppe på ett blad, sakta men smidigt. Ännu en överraskning, när jag tar mark så känner jag sten under fötterna, plockar fram min ritning i huvudet, "här ska det ju vara gräs?"

Böjer mig kvickt ner och snörar av kloremmarna, gömmer dem i en buske och smyger mot byggnaden. "fyrtiosju rum ska det finnas, och ryktet säger att mitt mål aldrig sover i samma rum två nätter i rad. Den gömde, som han kallas i folkmun, har härskat i byn så länge jag kan minnas och nu har sonen bestämt att han ska likvideras".
Skakar av mig tanken, springer nerhukad mot byggnadens kortvägg, skjuter dörren åt sidan precis så mycket att jag snabbt kan slinka in, inomhus är det ljusare, ljus står tända lite här och var, lågarna gör att skuggor leker överallt på de tunna risväggarna. Med svärdet draget så rör jag mig nära dessa, stannar och lyssnar då och då, det är alldeles knäpptyst. Rummen är sporadiskt möblerade, genomsökandet går snabbt, men även utan resultat, när det bara är tre rum kvar vet jag att gryningen närmar sig.

Inne i ett av de sista rummen är det mörkt, ett kompakt mörker, jag står still ett tag, låter mina ögon vänja sig, när en röst säger "sätt dig ner, vi måste prata", alldeles överrumplad gör jag som rösten säger, det är även något i dennes tonfall som gör att jag kapitulerar för den.

"Vet du vem jag är?", rösten verkar komma från alla håll.

"Den gömde", säger jag, att det skulle vara någon annan än denna faller mig inte ens in.
"Bra, du är klok som en elefant, synd att du smyger som en också". Innan jag hinner protestera så fortsätter han.

"Att gömma dina klätterklor ute i buskarna var mycket dumt, det är ju meningen att min död ska se naturlig ut, och om dessa ting hittas så kommer den planen falla platt till marken, visst jag kan medge att din smygteknik är någorlunda, men att inte rätta till de små vecken du lämnat på mattorna i en del av rummen är nästan oförlåtligt, men jag ska vara givmild och låta din mästare vara ovetandes om detta".

"Känner ni honom?"

Inget svar, ingenting, allt är tyst, mina ögon börjar kunna urskilja  rummet, det verkar vara helt omöblerat.

"Gå nu, du har klarat ditt uppdrag, dina år som elev är nu gjorda, dina frågor kommer att få svar i sinom tid"

Rösten är väldigt avlägsen nu, jag försöker att fästa den med alla mina sinnen, men misslyckas gång på gång, jag reser mig upp och smyger mot dörren. Utanför har det ljusnat, ingen skymt av några vakter någonstans, jag hämtar mina klättersaker och går ut genom den stora öppningen i muren, allt verkar öde.