Fotstege-->Skrivpuff
Ett brev dimper ner i hallen, det hörs tydligt fast jag ligger i sängen, "Ska jag gå och kolla", tänker jag. Efter en längre överläggning med mig själv så bestämmer jag mig för att sängens värme är avgörande.
"Nattskiften är ju ändå slut, jag kan ligga här i 5 dygn, ingen skulle sakna mig eller undra vart jag är", tanken är både trygg och skrämmande på samma gång, tryggheten är total innanför min dörr, jag behöver inte öppna om någon ringer på, baksidan av myntet är ju att jag är ensam innanför dörren också. Kastar en blick på de hatade digitala siffrorna, de visar att klockan har passerat 15, "Jag måste ha slumrat till", vänder på mig lite, men sängen är inte bekväm längre, lakanet klibbar mot ryggen och värmen som var så behaglig för en stund sen, har nu blivit något som jag inte vill ha, eller känna. Jag låter mina fötter vidröra golvet försiktigt, sitter en stund, låter dagtid samla sig runt mig, tränga sig på.
"Brevet", tänker jag, ställer mig upp, lite för snabbt, det snurrar men jag stannar i upprätt läge, yrseln avtar och jag rör mig mot hallen. Där ligger ett vitt fönsterkuvert, "en räkning, jippi mannen, tillbaka till sängen kanske?", Jag motstår impulsen och böjer mig ner, KRONOFOGDEMYNDIGHETEN bokstäverna har jag mött många gånger förut, men känslan är ändå alltid tung, "Jag är inte värd lika mycket som andra, jag är inte kreditvärdig"
Med ett ryck så sliter jag av kuvertet på mitten, men innan jag låter det falla på hallbordet så ögnar jag igenom någon rad här och där på det utstickande sönderrivna innehållet.
Det ser inte ut som det brukar, jag sätter mig tungt på hallbordet och läser noggrannare, det som står får mig att tvivla på min vakenhet, "Är jag fri, är min skuld betald helt och hållet", tanken är främmande, jag räkanr efter på fingrarna, "ja, det kan stämma", sitter helt stilla en stund, pirret i magen känns bra, kittlande på ett mjukt sätt.
Mina fötter känns lätta nar jag går mot balkongdörren, den får stå öppen, jag störs inte av bruset från bilarna ute, disken på diskbänken ser inte lika svårforcerad ut, visslande sköljer jag varmvatten över den.
"Nattskiften är ju ändå slut, jag kan ligga här i 5 dygn, ingen skulle sakna mig eller undra vart jag är", tanken är både trygg och skrämmande på samma gång, tryggheten är total innanför min dörr, jag behöver inte öppna om någon ringer på, baksidan av myntet är ju att jag är ensam innanför dörren också. Kastar en blick på de hatade digitala siffrorna, de visar att klockan har passerat 15, "Jag måste ha slumrat till", vänder på mig lite, men sängen är inte bekväm längre, lakanet klibbar mot ryggen och värmen som var så behaglig för en stund sen, har nu blivit något som jag inte vill ha, eller känna. Jag låter mina fötter vidröra golvet försiktigt, sitter en stund, låter dagtid samla sig runt mig, tränga sig på.
"Brevet", tänker jag, ställer mig upp, lite för snabbt, det snurrar men jag stannar i upprätt läge, yrseln avtar och jag rör mig mot hallen. Där ligger ett vitt fönsterkuvert, "en räkning, jippi mannen, tillbaka till sängen kanske?", Jag motstår impulsen och böjer mig ner, KRONOFOGDEMYNDIGHETEN bokstäverna har jag mött många gånger förut, men känslan är ändå alltid tung, "Jag är inte värd lika mycket som andra, jag är inte kreditvärdig"
Med ett ryck så sliter jag av kuvertet på mitten, men innan jag låter det falla på hallbordet så ögnar jag igenom någon rad här och där på det utstickande sönderrivna innehållet.
Det ser inte ut som det brukar, jag sätter mig tungt på hallbordet och läser noggrannare, det som står får mig att tvivla på min vakenhet, "Är jag fri, är min skuld betald helt och hållet", tanken är främmande, jag räkanr efter på fingrarna, "ja, det kan stämma", sitter helt stilla en stund, pirret i magen känns bra, kittlande på ett mjukt sätt.
Mina fötter känns lätta nar jag går mot balkongdörren, den får stå öppen, jag störs inte av bruset från bilarna ute, disken på diskbänken ser inte lika svårforcerad ut, visslande sköljer jag varmvatten över den.
Kommentarer