En sån dag...

Hade saker planerade, men sömnen ville mer. Det är ovanligt och något jag måste ta vara på när det sker, även om det inverkar på hela min dag, komprimerar dennes tid, allt som ska göras idag måste passa inom så snäva ramar. Självklart så finns det inte bara idag, men det känns så, fabriken står där i bakgrunden, tornar upp sig, trycker ner min vilja till att le.

Längtar, pratade igår, skrattet hennes klingade igenom luften och fördes in mitt öra, hon kändes nära, då var allt som det skulle, även om jag inte kunde ta henne i min famn. Men nu är det som vanligt igen, hjärnan tom, händerna famlar med allt som kommer i dess väg, Om man blir så av sömn, varför ska man då sova, är det inte meningen att sömnen ska ladda ens batterier. Jag förstår inte min kropp, den gör alltid precis som den vill känns det som, fast jag förstår ju att det är jag som är anledningen, det är jag som drivit den in i detta hörn, med både piska och stol precis som en sån där gammeldags lejontämjare på cirkus, vänner och bekanta är de som sitter i publiken och tittar på spektaklet, applåderar eller gäspar allt efter behag, de har sett allt detta förr, det är inget nytt. Inget omvälvande. Och efter föreställningen så går alla hem till sitt, de har sina egna burar att tämjas eller tämja i.

Så på med masken, fortsätt att luras.