En Jag Dag!! Skrivpuff

Rycker till och vaknar, var det en dröm tänker jag? Med en spänd kropp så sätter jag mina fötter på det kalla golvet, sitter så en stund, vaggar sakta och lätt sida till sida för att få kontakt med alla stelnade delar i min kropp. Kastar en blick på de digitala siffrorna som obönhörligt kör över och våldtar den tid som just nu är.

Fan, nu blir jag sen igen, alltid samma visa till dessa förmiddagar, hör att grannen redan har startat sin tv, eller om han ens har slagit av den? Ställer mig sakta upp, och känner genast att nåt är fel, tomheten i kroppen är så påtaglig, vänder mig om och ser att själen snabbt kryper ihop under täcket.

– kom nu, säger jag. Jag behöver dig idag, vill inte vara en robot som bara gör saker utan att känna, seså kom nu, snälla.
– näe, piper det under täcket.
Tar tag och drar bort täcket med ett ryck, den lilla stackaren ligger alldeles hopkurad uppe i ena hörnet, men jag vet att det är en synvilla, fäller själen ut sin mantel, så är den stark, ståtlig och en alldeles fantastisk syn.

– Kom nu!! säger jag med högre röst
– Kan inte, piper den genast.
– Men du måste, säger jag uppgivet, du vet ju vad som hände förra gången jag gick utan dig, snöret mellan oss blev ju så tunt. Jag tror det tog mer än en timme att bara se till att reda ut alla knutar och trassel som blev och det var ju bara på jobbet, och du knorrade att jag gått onödigt mycket just den dagen och satt och surade hela kvällen sen.

– Men det hade du, du sprang flera gånger extra till godisautomaten den dagen, piper den.
Jag suckar tungt och sätter mig på sängkanten.
– Vad är det som händer med dig, du blir ju bara trögare och trögare på morgnarna?

Inget svar, jag ställer mig upp igen och börjar gå mot köket, fortfarande med den tunga känslan av tomhet i kroppen, när jag passerar tröskeln till köket, så stelnar jag till, nåt är fel hinner jag tänka innan allt slocknar.
Kvicknar till, inser att jag inte är ensam på köksgolvet, ser inget men hör deras upprörda röster.
– Vi skulle ju inte vara kvar när han kom
– Nä, men varför är det alltid jag som ska hålla reda på allt
– Så är det väl inte, förra gången när du satt på diskhon och speglade dig, då var det allt jag som fick se till att få iväg oss
– Se, nu vaknar han, denna gång tänker jag inte förklara, du vet hur konstig han blir när han nuddat våran sfär.
Jag sätter mig försiktigt upp för andra gången denna morgon, nu mer knäckt och förstörd i kroppen än någonsin.

– Ödets portvakterskor, stönar jag, vad gör ni här, hade inte vi en överenskommelse, jag sköter mig någorlunda och ni visar er inte, jag har skött mig, så vad har ni för ursäkt?
– He he, han tar sig i ton skrockar den äldre av dem. Kommer du ihåg hur han var första gången vi råkade visa oss, vilket liv det blev på han då, skrek på gud och gick an.
– Schhhh, han är fortfarande i chock ser du väl, stackarn
– Äsch du ska alltid vara så svag och medömkande, tänk på vilka vi är, igår var du verkligen inte sådär, nänä, då släppte du ner en hel betongbalkong på den stackars gubben som bara skulle vattna sina stackars uttorkade pelargonior.
– Hans tid var kommen.
– Bestämde du ja, jag såg nog att formuläret inte var rätt ifyllt
– Jaja, men nu sitter vi här, och du vet vad som väntar, får vi inte iväg honom så blir det en reva i tidsplaneringen.
Bägge vänder sig nu sakta mot mig, det är inget jag ser, utan det är mer en känsla, en känsla
av att tryckas ihop, krympa inför deras allseende ögon.

– Min själ vill inte, nu är det min tur att pipa ömkligt.
– Din tråd är inte svag, eller snöret som du så tvunget måste kalla det, säger den äldre med gnällig ton
– Jag vet, men elasticiteten i den har fyrdubblats sen sist
– Du har dig själv att skylla, de flesta pratar inte med sin själ. Vi skickade dig flera varningstecken för att du skulle sluta med dumheterna, men icke då, hålla på som ett barn, vuxna karln!
– Jag trodde barnasinnet var något bra att ha kvar, knorrar jag
– Allt har gränser, så även din tråd till din själ, klipper hon av med.
Jag tystnar, en sån mening sätter stopp för de flesta samtal, reser mig upp utan att titta allt för grundligt runt omkring mig, det misstaget har jag gjort förr, och tro mig kära läsare, prova inte det.

Själen ligger fortfarande hopkrupen, dock inte lika liten.
– Förstår du nu? Säger den med en något starkare röst.
– Du kunde ha varnat mig, säger jag förebrående
– Nope förbjudet, säger den samtidigt som den sätter sig upp, eller snarare flyter, ni som råkat blåsa i o'boyglaset innan pulvret sjunkit till botten kan kanske förstå en bråkdel av hur det ser ut.

– Var det bara därför alltså, inget annat? Säger jag
– Mmmm viskar själen med sin naturliga stämma, och nu är den lika stor som vanligt, den närmar sig med ett leende. Jag tar plats nu säger den
– Jag är redan sen, men jag kommer nog på nåt säger jag, när den välbekanta känslan av helhet uppfyller mig, när jag sakta går mot ytterdörren.