Att slappna av -->Skrivpuff
Alla har gått, det är samma visa här som på jobbet, skynda skynda! Jag känner nu, nu när kroppen har börjat varvat ner, att jag har ont lite här och där. "Det är ju kampkonst jag tränar, lite ont ska det göra, både under och efter träningen",tänker jag. Men detta är inte lite ont, inte när jag ställer mig upp, det hugger till och låser sig i knäet, det går inte att räta ut benet, jag staplar några steg och det lättar så sakteliga.
Kollar runt att träsvärd och jostavar är undanplockade, stretchning är inte att tänka, jag vet att det behövs, men utan hjälp så får jag inte till det, jag vet, mina muskler skriker "Skona oss", när jag försöker ensam. Byxkjolen ligger slängd på mattan, jag böjer mig ner för att vika den, och det hugger även till i ländryggen, ignorerar signalen och fortsätter att vika.
I omklädningsrummet är det tyst och stilla, det är bara mitt hörns krokar som är beklädda, jag ser att bastun inte har slagit av, men trycker ändå till på knappen för 3 timmar till, "Sätter jag mig så kommer det att gå minst en timme innan jag rör på mig" , tanken är inte befängd, det har hänt förut och kommer antagligen hända igen.
Kastar en snabb blick på klockan, är alldeles för trött för att kunna fokusera på hur många minuter som gått sen träningspasset slutade, men jag anar att mina träningskamrater troligen har klarat av sina vakna kvällsbestyr, "Jag är verkligen inte snabb", skrattar till för mig själv, under tiden som den vita men väldigt genomsvettiga dräkten får falla mot golvet. Det svarta bältet snurrar jag ihop, som vanligt så hinner jag tänka, "detta har jag kämpat för, ingen kan ta detta från mig, jag är ett svartbälte". Allt som jag ville när jag var barn, fastklistrad framför tv:n, helt uppslukad av de helt otroliga scenerna med människor som flög genom luften, alla var de asiatiska mästare i någon kampkonst.
"Jag kan nog inte sälla mig till dem än, men jag försöker i alla fall, man kan flyga på mer än ett sätt", jag tar min vattenflaska, handduk och något ledbrutna kropp till vattenstrålarnas rike, när jag känner vattnet, inser jag att det blir sent. Men morgondagens jobb känns långt borta, och den avslappnande känslan under vattenstrålarna är så sövande.
Kollar runt att träsvärd och jostavar är undanplockade, stretchning är inte att tänka, jag vet att det behövs, men utan hjälp så får jag inte till det, jag vet, mina muskler skriker "Skona oss", när jag försöker ensam. Byxkjolen ligger slängd på mattan, jag böjer mig ner för att vika den, och det hugger även till i ländryggen, ignorerar signalen och fortsätter att vika.
I omklädningsrummet är det tyst och stilla, det är bara mitt hörns krokar som är beklädda, jag ser att bastun inte har slagit av, men trycker ändå till på knappen för 3 timmar till, "Sätter jag mig så kommer det att gå minst en timme innan jag rör på mig" , tanken är inte befängd, det har hänt förut och kommer antagligen hända igen.
Kastar en snabb blick på klockan, är alldeles för trött för att kunna fokusera på hur många minuter som gått sen träningspasset slutade, men jag anar att mina träningskamrater troligen har klarat av sina vakna kvällsbestyr, "Jag är verkligen inte snabb", skrattar till för mig själv, under tiden som den vita men väldigt genomsvettiga dräkten får falla mot golvet. Det svarta bältet snurrar jag ihop, som vanligt så hinner jag tänka, "detta har jag kämpat för, ingen kan ta detta från mig, jag är ett svartbälte". Allt som jag ville när jag var barn, fastklistrad framför tv:n, helt uppslukad av de helt otroliga scenerna med människor som flög genom luften, alla var de asiatiska mästare i någon kampkonst.
"Jag kan nog inte sälla mig till dem än, men jag försöker i alla fall, man kan flyga på mer än ett sätt", jag tar min vattenflaska, handduk och något ledbrutna kropp till vattenstrålarnas rike, när jag känner vattnet, inser jag att det blir sent. Men morgondagens jobb känns långt borta, och den avslappnande känslan under vattenstrålarna är så sövande.
Kommentarer