Att fixa-->Skrivpuff

Dörren slår igen framför mig, i alla fall känns det så, men i själva verket har jag själv dragit igen den tyst, allt för att inte störa den kompakta tystnad som råder i huset. Mamma sitter vid köksbordet, i handen mellan hennes fingrar så sitter den, skulle man kunna tro livgivande cigaretten, den förs till hennes smala läppar helt mekaniskt, de säras lite och glöden på änden av stinkpinnen lever upp, när glöden börjar närma sig det smala röda strecket, startar nästa automatiska rörelseschema, en ny cigarett tänds.

På korsordstidningen framför henne har små askhögar samlats, och så länge som hon sitter, stör ingen henne, ingen trafik i köket sker överhuvudtaget. Jag smyger förbi köksdörren innan jag blivit allt för hypnotiserad av denna scen, stannar till vid källartrappen och lyssnar, man kan höra en sportkommentators röst svagt, bilden av pappa är inte svår att föreställa sig, en halvdrucken ölflaska i näven och ett antal spelbongar på bordet framför, håret stående åt alla håll för att hans händer dragits igenom det allt för många gånger när det varit nära, som han kallar det.

Jag trycker igen källardörren, sakta sakta, knäppet från låskolven ska inte störa någon. Sen börjar mitt verkliga mål uppenbara sig, baren i umgängesrummet som mina föräldrar kallar det. I min svettiga hand håller jag en tom flaska med skruvkork. Det är fredag och det är min tur att fixa.