Skrivpuff--> Grus

Det susar överallt runt mig, nästan varenda kvadratmeter är täckt av olika skor med tillhörande ben, det är detta min blick och min hjärna orkar registrera just för tillfället. Ölen jag håller i handen hör numera till "avliden" dryck, varm öl smakar rent ut sagt för jävligt, men skulle jag ställa bort den så vet jag att någon, eller ännu värre, några skulle dyka upp framför mig och propsa på en ny öl.

Jag låter mina tankar irra vidare och upptäcker inte förrän jag handgripligen känner att något drar mig i byxbenet, när jag tittar ner så ser jag en liten parvel på kanske fyra, fem år.
- Kissa, säger de blonda lockarna.
- Va, mina tankar irrar lite fortfarande, men jag inser att detta inte hör till festen.
-  Kissa, kissa, kissa, ekar den lille festdeltagaren.

Det är bråttom, börjar jag förstå, erbjuder min lediga hand till den lille, vilket verkar godkännas utan knussel, den lilla varelsen drar iväg med mig, jag hinner inte ens protestera förrän vi är ute i trappan, mittemot "festdörren" står en annan dörr på glänt, in genom denna dras jag. Festsorlet dör bakom mig, och det känns som jag hamnat i en annan dimension, överallt ligger det kläder slängda.

Den lilla hoppar fram, målet verkar vara att hamna mitt i varje klädhög, och jag själv försöker undvika dessa till varje pris, så min arm har nu förvandlats till ett bungyjumpband, barnet hoppar, och min arm drar till sig barnet för varje skutt, denna dragkamp orsakar skrattattacker hos "lille skutt".
- Kissa, skrattar den lilla nu.
- Ja, nu försöker vi kissa, jag öppnar dörren som är märkt med WC

Vant så smäller parveln till en lysknapp, och rummet formligen kastas från svart till vitt.
- Titta, det knubbiga pekfingret darrar lätt, jag följer dess riktning och inser problematiken med kisseriet, toalettstolen är belamrad med sminkrekvisita, allehanda produkter slåss om det lilla utrymmet.
- Inte röra, rösten hörs knappt.
- Detta fixar vi, jag tittar mig omkring och upptäcker en tvättmedelskartong som ligger slängd i badkaret, jag tar den och föser ner sakerna från toaletten i den, det skramlar till rejält, barnet hoppar till och ser väldigt rädd ut.
-  Ingen fara, säger jag, nu är det fritt fram, kom.
Jag öppnar toalettstolen, kvickt kryper den lille upp och sätter sig, det strilar direkt och ett leende sprider sig i hela ansiktet.
- Heter du?, frågan kommer snabbt, och innan den kulspruteanvänds så säger jag.
-  Jag heter Daniel, vad heter du då?
- Adrian, denna gång som kommer hans ord långsamt, Adriiiaaan, säger han igen.
- Vilket fint namn, men Adrian, vart är din mamma då?
- Musiken, han pekar utåt, mot ytterdörren.
- På festen?, men är du helt ensam?
- Inte fest, ingen tårta, bara musik därinne, han ser väldigt bestämd ut.
- Men du kan väl inte vara ensam, du är ju så, jag biter mig nästan i läppen för att inte säga liten
- Jag är stor, nästan fem.
- Adrian, Adrian,vart är du, en röst ropar utanför badrummet.
- Härinne mamma, på toaletten. Med Daniel.
- Va?, dörren slits upp, och innan jag hinner säga något så flyger  kvinnan på mig.
- Vad håller du på med? Vem är du? Och hur sjutton kom du in hit? Varför kallar min son dig för Daniel?
Hennes händer hamrar på min bröstkorg, men utan någon speciell kraft, jag inser att sprit och kanske nåt mer gjort henne väldigt dimmig, hennes blick flackar, och luften går plötsligt  ur henne.
- Adrian, Adrian, hon säger sonens namn som ett mantra. Jag böjer mig ner och lägger armen om henne, och låter henne falla försiktigt över min axel, med den andra handen så tar jag Adrians hand, som nu har hoppat ner från toaletten och bara stirrar på sin mamma.
- Kom Adrian, så lägger vi dig och mamma.
- Vad stark du är, varför slog mamma dig?, sover mamma nu? Frågorna haglar över mig medans jag hittar till ett sovrum med en dubbelsäng där jag kan lägga ner mamman, Adrian kryper upp bredvid henne, jag täcker dem bägge med ett överkast och ordnar till det runt dem.
- Nu ska jag gå Adrian, ta hand om mamma.
- Adrian är alltid snäll, min Bamse, mumlar mamman.
- Vi klarar oss, säger Adrian, jag kokar kaffe imorgon, sen går mamma och jag på Mc Donalds.
- Det låter bra det, jag vinkar lite lätt, och går ut i trappan, stänger deras ytterdörr försiktigt.

En snabb titt på klockan visar att det är hemgång fär länge sen, och jag känner mig plötsligt väldigt trött, det känns som att någon har vräkt in grus i hela mitt maskineri.