Skrivpuff--> Panik

"Mikael!" skriker jag, "vart är ungen nu då", jag balanserar den överfulla tvättkorgen på höften, under min räd mot slängda kläder som ligger överallt. Tur att det bara är ett barn som huserar härinne i alla fall. Hör nu att det låter ifrån vardagsrummet. Mikael! lite högre ekar mitt rop denna gång. Det hörs ett svagt mumlande när jag stiger in i rummet, Mikael sitter med ryggen emot mig, man ser att han är upptagen med nåt som tar hela hans koncentration i anspråk. Jag går försiktiktigt fram till honom, böjer mig ner, och lägger mjukt handen på hans smala axel, ingen reaktion, börjar ana att bråket från morgonen med pappan skapat en stor anspänning i hans lilla kropp, jag lyfter försiktigt upp honom, alldeles stel, "det är som att lyfta upp ett föremål", tänker jag.

 

Någon timme senare har jag äntligen fått han att sova, "det blir svårare och svårare för varje gång", tänker jag, radion spelar i bakgrunden, men jag hör egentligen inte på, utan det är mer ett slags lugnande, ett antistressmedel, Jennifers ord ringer i öronen från gårdagens korta samtal, "Du kan inte alltid vara så stark".

 

Reser mig hastigt upp, känner att jag måste ut, men vet att det är en omöjlighet. Mikael får inte lämnas ensam, den regeln går ej att bryta, han kan vakna och hitta på precis vad som helst. "Lås in han, det tar han ingen skada av", det var så pappan sa, låsa in ett barn? Vad får en pappa att tänka i dessa banor, när ändrade han sig så? Jag tänker inte ens på honom som en livskamrat längre, när gick kärleken över till detta tomrum, detta ingenting? Känner att hopplösheten börjar få ett starkt grepp om mig. dags att återgå till vardagen, tvättkorgen står där jag lämnat den.

 

Kroppen värker fortfarande av allt spring i trappan, alla konstiga vinklar kroppen måste utsättas för på grund av att tvättmaskinen inte är riktigt installerad, utan hoppar runt som ett konstigt vilt metallmonster när den centrifugerar. Jag småler lite trött när jag sakta lutar mig tillbaka på sängen, Mikael ligger fortfarande hopkurad som en liten boll, hans tunna andetag fyller rummet, smeker retsamt mina trumhinnor, känner att dåsigheten kommer krypande, bara en liten stund, hinner jag tänka, innan jag faller i sömn.